Valpagility!

I måndags kväll satte jag mig vid det medhavda lilla campingbordet utanför husvagnen, med en god kopp kaffe i ena handen och årets campingkatalog i den andra (katalogen finns förresten att beställa gratis här.) På uppslaget som hette ”Öland” fanns utförliga beskrivningar om alla Ölands campingar, inklusive små symboler som visade vilka faciliteter som fanns att tillgå på dem. Jag valde ut de campingar där man 1) var välkommen som hundägare överhuvudtaget 2) kunde njuta av hundbad/hundstrand och 3) fick tillgång till hunddusch. Av 24 campingar kunde endast fem av dem uppfylla mina kriterier vilket kändes en aning tanigt, men men... När jag väl bestämt mig för Eriksöre Camping (vars beskrivning tilltalade mig mest av dessa fem) ringde jag direkt och bokade en husvagnsplats med el. Förväntningarna var höga och än har jag definitivt inte blivit besviken, det finns ju till och med en inhägnad agilitybana! På promenaden imorse (läs: inatt!) släpade jag och Carro oss bort till, den då både människo- och hundtomma, agilitybanan för att låta Vilja få springa lös och nosa på alla konstiga hinder, tunnlar och andra roliga byggnationer.

Den tunnelförsedda grottan blev först ut i inspektionsraden. Hon stannade kvar där inne i flera sekunder, buffade och puttade på tunnelmaterialet men bestämde sig sedan för att låta upptäcktsfärden gå vidare.

Något gult och plastigt fångade sedan intresset och till vår stora förvåning spatserade hon rakt igenom tunneln (utan att vi varken lockade, pockade eller överhuvudtaget ens visade henne att det gick att passera igenom den.) Givetvis berömde vi henne när hon kommit ut i andra änden och i hopp om att få ännu mera beröm sprang hon snabbare än snabbast igenom tunneln nästa gång. Gången efter det. Och gången efter det också.

När vi några minuter senare gick småpratande mot utgången (och släppte fokuset på Vilja för någon sekund) traskade hon rakt upp på nästa hinder… Med hjärtat i halsgropen skyndade jag mig fram för plocka ner henne men insåg raskt att det kanske inte var den mest pedagogiska tanke jag tänkt i mitt liv, så jag fick sammanbitet nöja mig med att hålla henne uppmuntrande sällskap hela vägen över hindret och ned på den (åh så trygga) marken igen. Totalt orädd liten tjej det här!
Så här kommer en varning till alla er som funderar på att besöka en agilitybana med er lilla valp: han/hon kan vara tuffare än ni tror… Om ni är hälften så hönsmammiga som jag så råder jag er å det bestämdaste att låta bli! ;)

Tass och kram hälsar,