Ibland blir man bara så galet upprörd…

Det är väldigt få saker som gör mig upprörd nuförtiden. Jag lever min dröm och njuter av varje sekund, Fröken Harmoni tänkte jag börja kalla mig. Ingenting är jobbigt, ingenting är irriterande. Självklart händer det precis lika många vardagliga små missöden nu som förut (om inte ännu fler då valpägandet har en tendens att väldigt ofta leda till både söndertuggade ägodelar, utspillda matvaror och allmänt beklagliga små incidenter.) Men vet ni vad? Det bekommer mig inte! Och när det då och då händer att jag överhuvudtaget reagerar, tittar jag ner på den docksöta lilla varelse som allt som oftast är anledningen till reaktionen och så rinner irritationen helt av mig. Man skulle kunna kalla det för gåseffekten, och mina fjädrar är vattentätare nu än någonsin! :)

Idag hände det dock någonting som gjorde mig galet upprörd. Rent ut sagt förbannad. Och desto mer jag tänker på det desto argare blir jag, både på mig själv men också på föremålet för min upprördhet… Efter att ha ätit lite frukost och begett oss ned till hundstranden var det en flerhundsfamilj som verkligen fångade min uppmärksamhet (eller rättare sagt vår uppmärksamhet då både jag och Carro häpnade och tittade storögdt på varandra.) Det första vi reagerade på var den hårda tonen samtliga familjemedlemmar använde mot de stackars hundarna – LIGG väste kvinnan till en av hundarna som för övrigt var snustorr i den svarta pälsen och flämtade av värmen i den stekheta solen (skuggan lös med sin frånvaro vid deras ände av hundstranden.) När hunden fortsatte stå upp och gnyende längta ned till havet skrek kvinnan MEN LIGG SA JAG JU ÅT DIG - hunden lade sig ner och vi försökte att inte stirra på dem i ren och skär förvåning. Några minuter senare hade hund nummer två börjat gny över att han/hon inte fick hälsa på den förbipasserande hunden och den här gången var det mannens tur att ryta – LÄGG DIG NER! Hunden tog några steg framåt så att kopplet sträcktes och med ett hårt ryck drog mannen tillbaka hunden, gav honom/henne en snärt över ryggen med kopplet och befallde LÄGG DIG NER NU FÖR FAN! När hunden väl gjorde som den blivit befallen och lade sig ned hörde vi inte ett enda vänligt ord från varken kvinnan eller mannen, och än mindre något beröm kom ur deras sammanbitna munnar. Senare under dagen fick sig hund nummer ett en hård smäll på nosen för att den skällde frenetiskt och hund nummer två fick rejält med skäll för att han/hon inte satte sig när kvinnan med hög röst krävde det av den överhettade och uttråkade hunden. Vid flera tillfällen var både jag och Carro på väg fram till dem för att ge dem en rejäl utskällning, men av någon outgrundlig anledning gjorde vi det aldrig. Jag vet verkligen inte varför. Kanske var det chocken som paralyserade oss, kanske var det av rädsla att vi överreagerade eller kanske var det för att vi visste att oavsett vad vi hade sagt eller gjort, så hade de aldrig förstått vår upprördhet och än mindre förändrat sitt beteende mot sina hundar. Irritationen var stor då, men tro mig när jag skriver att den är gigantisk nu. Jag sitter framför datorn och kokar av ilska. Dels på grund av medlidande för de stackars hundarna (som inte alls har fått välja dessa idioter till ägare) men framförallt på grund av min egen passivitet. Jag borde ha tagit mig i kragen och agerat, inte bara reagerat. Ush, vad upprörd jag är! Carro kom nyss hem från en dusch och en omgång diskning i servicehuset och vi tog i hand på att det blir annorlunda imorgon - om samma sak händer då får de med oss att göra…

Så, nu har jag skrivit av mig den värsta irritationen och har ro att skriva om de trevliga stunder vi faktiskt också upplevde under dagen – till exempel lekstunden med tuffa lilla Jackson, en tollare/golden som inte var så stor på jorden men desto större i orden. :)

En annan trevlig stund på dagen var lekstunden med söta Tilia, sheltietiken som Vilja glädjestrålande lekte tafatt med.
Eller varför inte berätta om den mysiga glasstunden vi fick efter siestan – klart lillan ska få smaka mattes glass, vi pussas ju ändå titt som tätt så varför inte slicka på samma glasspinne?!

Tass och kram hälsar,