Att tvätta håret i ett handfat (!?)

I början av veckan gick vi ut på upptäcktsfärd med campingkartan i högsta hugg, det har blivit lite av en tradition och så fort vi bosatt oss på en ny camping har vi direkt kontrollerat vart närmaste dusch, toalett och diskrum funnits. Hunddusch och avloppstömningsrum har även stått på vår lista över sevärdheter (tyvärr är det inte alla campingar som skiljer på dessa två utan installerar helt sonika en kallvattenslang i anslutning till avloppstömningen och skriver ”hunddusch” på en lapp och sätter upp ovanför...) Nu fick jag mig istället en positiv överraskning när jag klev in i det stora, helkaklade badrummet och insåg att denna hunddusch till och med är fräschare än andra campingars ”vanliga” duschar. Grymt!

Okej, tänk dig nu in i min situation de senaste fyra veckorna - du har bott ensam i en husvagn utan dusch, din valp hade dittills inte varit ensam mer än några minuter och du vill absolut inte forcera hennes ensamhetsträning (utan istället öka sekund- och minutantalet successivt.) Vill ni veta hur jag har löst detta i-landsproblem? Om ni lovar att inte berätta för någon kan jag avslöja att jag har valt att duscha vid strategiska tidpunkter på dygnet då ingen annan vistats i servicehusen, typ sent på kvällen eller vid våra tidiga morgonpromenader runt 06.00, och helt fräckt smusslat in Vilja i duschen tillsammans med mig. När jag sedan upptäckte att denna hunddusch är fräschare än fräschast (och att jag med lätthet själv kan tänka mig att duscha i den) bestämde jag mig för att skippa smusslandet på denna camping. Skönt!

Glada i hågen begav vi oss lite senare bort till hundduschen och i väskan hade vi packat både tvål, handdukar och en schampoflaska till oss vardera. Jag började med att duscha och schamponera lill-tjejen vilket gick som en dans på rosor (hon knorrade som vanligt lite i början men insåg raskt att det inte var någon idé att protestera.) Sedan fortsatte jag med att duscha och schamponera mig själv och var riktigt nöjd över att ha kläckt en så briljant idé - ända tills vattnet plötsligt tog slut. Det kom varken varmvatten eller kallvatten ur duschslangen och när jag återigen försökte aktivera duschen med mitt duschkort blinkade en röd lampa i mitt snopna ansikte. Jag försökte igen. Och igen. Och för omväxlings skull försökte jag sedan en gång till med samma resultat. Skit också. Vad göra nu då? När jag stod där (halvnaken och smått fundersam) började schampolöddret från håret sakta rinna ner i ögonen. Till slut såg jag inte ens den blinkande röda lampan utan fick nöja mig med att fundera vidare med slutna ögon och det var då det slog mig; fanns det inte ett handfat här någonstans? Med trevande händer letade jag upp det lilla handfatet och tvättade bort schampot ur ögonen. Tydligen kunde jag tänka lite klarare med ögonen öppna för det var då jag kom på att jag kunde tvätta bort även resten av schampot i handfatet. Smart!

Att tvätta håret i ett handfat är en riktigt avancerad sport ska jag berätta för er, det krävs både fysisk och psykisk styrka för att utöva och är verkligen ingenting för veklingar… Simultankapacitet heter räddningen när man med slutna ögon står böjd som en ostbåge över det minimala handfatet och skvätter små vattendroppar upp över huvudet (samtidigt som magen krampar av skrattet som bubblar i hela kroppen över den sjukt komiska situationen.) Så slutligen kommer här ett råd till alla er campare som vid incheckningen får ett praktiskt litet duschkort i kontokortsformat: se till att ladda det med en krona eller två innan ni ger er in i duschmatchen…

Här kommer bilder på Vilja under och efter duschningen (tyvärr har jag inte liknande före-och-efter-bilder på mig själv, men jag tror ni har bilden ganska klar för er ändå eller hur?) ;)



Tass och kram hälsar,

En dag framför datorn (men också lite bus i regnrusket!)

Om jag tyckte att regnet öste ner igår så har det idag fallit ned ett halvt hav från himlen och gårdagens storm har idag riktigt ilsknat till och nästan vält omkull vår lilla husvagn. Det har knappt gått att vistas utomhus och de stackars utemöblerna (som inte hade något val) har blivit brutalt uppryckta från sin hemmiljö och bokstavligen talat blivit spridda för vinden. Jag har fått springa runt och hämta hem rymlingarna hos diverse grannar samtidigt som jag hoppats att själv inte tappa fotfästet och bli ivägskickad till yttre Korpilombolo eller nåt.

Det blev helt enkelt en dag framför datorn vilket inte heller var helt fel. Efter många om och men har jag lyckats skapa en menyrad till bloggen och fyllt den med lite information om oss alla tre; mig, Vilja och den just nu nästan omkullblåsta husvagnen Snigla. Kartorna som jag planerar att ha under flikarna ”hemort just nu” och ”campingrecensioner” har jag fortfarande inte klurat ut hur man publicerar – det blir en uppgift för morgondagen. Ta gärna en titt, vad tycker ni? Något som saknas? Eller kanske något som ska bort? If you desire, I will kill my darlings! ;)

Oavsett skyfallet och tokstormen begav vi oss ut på en liten promenad mitt på dagen. Bredvid agilitybanan blev det bus-med-spännande-avspärrningsband. Förmodligen hade även dem blivit sönderblåsta och fladdrade lockande i vinden, precis sånt som en liten valp bara inte KAN motstå att leka med. De var helt enkelt alldeles för spännande…

Hon kämpade som sjutton för att fånga något av dem, men vinden var oberäknelig och varje gång hon nääääästan fick tag i ett ändrade det tvärt riktning, men hon gav sig inte!

Jag skrattade så jag höll på att kissa på mig när jag kom hem och laddade in bilderna i datorn. Tyvärr är denna riktigt suddig och dessutom syns det inte att hon är nästan en meter över marken, men visst ser hon ut som han i scream-filmerna (fast med större öron och längre hår?)

Lillan har nu lärt sig att stå still när man torkar hennes tassar vilket vi varit tvungna att göra sådär 200 gånger idag (synd att man inte kan lära hundar att gå på kattlåda…) Mina kläder var inte heller det allra torraste och idag har jag haft en uppsättning innekläder och en uppsättning utekläder som fått hänga på tork på husvagnsdörren mellan varven. Lagom roligt att sätta på sig dem igen efter att precis ha fått upp värmen i ”innekläderna”…

Vilja har hållit sig varm under hennes lilla mysfilt i soffan, det saknas bara en öppen spis så är husvagnen komplett utrustad för ruskdagar som dessa! :)


Tass och kram hälsar,

Agility. Regn. Tvångsmatning. Mera regn. Gourmetmiddag. Och regn igen.

Regnet öser ner och det blåser nästan storm utanför vår lilla husvagn idag. När man som i mitt fall har långsemester (alternativt sommarlov utan att gå i skolan eller varför inte kalla det tidsbegränsad arbetslöshet?) gör det ingenting att det är tråkigt väder. Snarare tvärt om, det är riktigt mysigt att få stänga in sig i husvagnen och lyssna till regnet som smattrar på taket. Man får möjlighet att prova sig igenom sitt personliga tesortiment (x antal gånger om) och njuta av att strosa runt i tofflor och mjukisbyxor. Lyx! Enda gången vi har varit utanför dörren förutom de gånger jag släppt ut Vilja och bett henne skynda sig på att kissa (tänk att hon faktiskt både kissar och bajsar på kommando!) är när vi tog en promenad bort till campingens inhägnade agilityplan. Tyvärr missade vi den instruktörsledda hundbustimmen i måndags kväll (var helt däckad efter tandläkarbesöket) men vi tog igen buset idag och Vilja sprang tveklöst genom tunnlar…

…och hoppade över hinder (njae, det gjorde hon väl inte men visst ser det ut som om hon precis skuttat ner från jordens SM-hinder?)

…och roade sig med att gå på tunnel nummer två istället för att gå igenom den, klokt beslut tycker jag! :)

Väl hemma igen var det dags för en av dagens fyra tvångsmatningsprocedurer. Lillan är inte så förtjust i mat överhuvudtaget och första dagen åt hon inte alls varpå jag fick rådet att blanda ut maten med fil eller naturell yoghurt. Det fungerade i några dagar tills det åter var dags för matvägran, rådet denna gång var att handmata henne med det yoghurtblandade torrfodret vilket också fungerade bra i några dagar. När nästa matvägran kom hackade jag små, små korvbitar och adderade till det yoghurtblandade torrfodret som jag handmatade henne med (större hönsmatte får ni ju leta efter?) Efter LÄNK besöket hos Sophia och Cody LÄNK ändrade jag dock strategi då hon slängde i sig maten (som inte innehöll vare sig yoghurt eller korvbitar) när hon fick lite konkurrens och fick dela matskål med Cody. Idag sätter jag mig på golvet bredvid henne och låtsas äta ur samma skål vilket fungerar alldeles utmärkt, hon slänger fortfarande inte i sig maten med hon äter den i alla fall, utan korvbitar och utan handmatning. Ett litet steg i rätt riktning.

Mig däremot behöver man definitivt inte tvångsmata. Matlagning är som bekant ett av mina största intressen och det är underbart att kunna konstatera att jag har haft tid att ägna mig åt detta intresse varje dag under de senaste fyra veckorna. Idag blev det pasta och tonfisksås med citrontouch - ett av mina absoluta favoritrecept som jag ”höftade ihop” för något år sedan när jag hade min tonfiskperiod (och såg det som en utmaning att hela tiden komma på nya, goda recept innehållande just tonfisk.) Kanongod middag och perfekt campingmat!

Gör såhär: koka ca 400 gram pasta och under tiden pastan kokar, steker du en finhackad rödlök i olivolja. När löken blivit mjuk utan att ta färg adderar du en finhackad tomat och låter steka med i någon minut. Häll på vitt vin och låt det sedan puttra så att nästan allt vin har ångat bort. Häll sedan i en burk tonfisk, en burk lätt creme fraische och rivet skal från en citron. Smaksätt med salt och citronpeppar och servera till pastan.

Tass och kram hälsar,

Familjen Terrorist

När vi var på väg hit till Södra Näs camping i söndags hade vi lite vårt att hitta fram (GPS, vad är det för en underlig bokstavskombination?) Min bästa vän mobiltelefonen räddade oss (som vanligt) ur knipan och receptionisten guidade oss rätt genom rondeller, över järnvägsöverfarter och slutligen i högersvängen in på campingområdet. Vid incheckningen kände han givetvis igen min röst och sa ”ah det är du som ringde och frågade efter vägen!” Trevligt att bli igenkänd tänkte jag men har ändrat uppfattning nu, fyra dagar (och många telefonsamtal) senare. Lite senare på söndagskvällen ringde jag och frågade om det fanns någon livsmedelsbutik i närheten, i måndags var jag (som bekant) tvungen att ha telefonnumret till en tandläkare och igår var det schemalagda hundaktiviteter som stod på min att-fråga-receptionen-om-lista. Idag har jag slagit till och ringt receptionen tre gånger, jag hade givetvis planerat att fråga om alla tre sakerna på samma gång men mitt guldfiskminne tillät inte riktigt denna praktiska sammanslagning. Pinsamt när man för tredje gången idag får öppna samtalen med att säga ”Hej det här var Nathalie. Igen.” Tanken slog mig helt ärligt sista gången jag ringde att förställa rösten och presentera mig som Tant Sundblad eller något annat namn som inte på villkors vis liknar mitt eget. Telefonterrorist är precis vad jag känner mig som! Tack och lov är det inte en och samma receptionist som svarar varje gång (och ännu mer tack och lov för att de är trevliga att ha att göra med.) Nobelpris i artighet, det vore något att införa. Och jag vet precis vilka jag skulle nominera…

Nog pratat om Fru Terrorist, låt mig nu presentera Fröken Terrorist: Usama Bin Vilja. Smeknamnet fick hon en morgon på Öland då hon vägrade att sluta gnaga i min hårtofs, hon är sjukt söt och grymtar som en glad liten griskulting när hon väl får utöva denna absoluta favoritsyssla – men just den morgonen tyckte inte jag att det var lika sött att ha en liten terrorist vid huvudet som kämpade för att göra mig flintskallig. Andra favoritsysslor hon brukar roa sig med när inte Fru Terrorist är tillräckligt uppmärksam är att:

Försöka gnaga sönder stålbenet till husvagnsbordet (seg pinne minst sagt!)

Försöka äta upp den där tråkiga saken som matte leker med när jag sover (än är den inte stendöd!)

Försöka få den konstiga ljudmaskinen att prata hundspråk istället för sånt där oförståeligt människoprat.

Försöka mumsa i mig den där fyrkantiga lilla solen som då och då bländar mig när jag är mitt uppe i bus och lek (eller bara sitter och filosoferar och njuter av nuet vilket faktiskt också händer att jag gör ibland!)

Eller som imorse - vända upp och ned på soffdynorna, hoppa upp på bordet och demolera ett paket med såna där äckelpinnar matte föredrar framför vanliga smaskiga trädpinnar (och ja, Fru Terrorist har börjat smygröka såhär i semestertider men nu kanske det inte är lika mycket i smyg längre…)


Tass och kram hälsar,

Hundträningstips: namnöva valpen!

Allt som oftast stöter jag på hundar som inte lyssnar på deras eget namn. Faktum är att hundarna ofta inte vet vad deras namn betyder, vilket gör att ägaren förgäves får tjata "Bamse, bamse... BAMSE! Bamse varför lyssnar du inte? Bamse, Bamse..." Att namnträna med hunden tror jag är lösningen på problemet, vilket många hundägare förmodligen inte tänker på att göra med sin valp/vuxna hund. I ingen av de (väldigt många) hund- och valpböcker jag har läst står det någonting om just namnträning och därför tänkte jag tipsa om just det, för att undvika att få en hund som inte lyssnar på/förstår innebörden av sitt eget namn.

Jag vill att hundnamnet ska betyda "uppmärksamhet tack" och direkt efteråt ger jag alltid ett kommando, exempelvis "Bamse kom!" Ordet ”Bamse” betyder då att han ska ge mig uppmärksamhet för jag vill att han ska göra någonting, exempelvis att komma till mig. Om man ständigt och jämnt säger hundens namn utan att det betyder något ("åh vad du är fin Bamse, Bamse ska du inte gå ut i trädgården ett tag, vad skulle du vilja ha för leksak Bamse etc) kommer hunden inte förstå att det enskilda ordet "Bamse" är av betydelse och att när matte/husse säger just det ordet krävs det någon typ av reaktion.

När jag har namntränat med Vilja har jag haft godis i munnen (ofta vanligt torrfoder av annan typ än den hon brukar få men ibland lyxar vi till det med falukorv eller liknande) och sagt hennes namn. När hon tittat mig i ögonen har jag spottat ut godisen/böjt mig ned för att ge henne den med munnen. På detta sätt har hon lärt sig att när jag säger ordet "Vilja" ska hon titta mig i ögonen/ge mig uppmärksamhet (ospontan kontaktövning kan man väl kanske kalla det.)

När jag sedan hade namntränat på detta sätt några gånger och jag kände att hon förstod övningen fortsatte jag med att 1) namnträna regelbundet 2) vara konsekvent med att alltid använda ett kommando efter namnet och 3) vara noga med att inte säga hennes namn vid något annat tillfälle än dessa två, det vill säga alla andra gånger jag har velat säga hennes namn (exempelvis "åh vad du är söt Vilja") har jag istället valt att kalla henne skruttan, sötnos, hjärtat och alla möjliga andra gulliga smeknamn. Man gör i princip hundnamnet till ett kommando (vilket kan låta rätt hårt och tråkigt) men ack så användbart. En tjej på Vovves Hundforum frågade om det var svårt att byta namn på en omplaceringshund vilket jag inte alls tror att det är, namnträna lite så har hunden snart lärt sig att reagera på ett nytt ”ord” istället för det tidigare ”ordet.”

Kort och gott, att Vilja lyssnar på just namnet Vilja anser jag vara ett av de allra viktigaste momenten i vardagslydnaden (att sedan lära sig att sitta, ligga och göra konster prioriterar jag rätt lågt på min träningslista så det har vi i princip knappt övat alls.) Hur har ni andra gjort för att få era hundar att lyssna till sitt namn? Namntränar ni annorlunda? Eller namntränar ni kanske inte alls, men hunden lyssnar ändå?

Tass och kram hälsar,

Liten och ynklig men förbannat stolt!

Sedan några veckor tillbaka har jag haft ont i en tand. Innan jag åkte hemifrån var jag in och undersökte tanden och fick konstaterat att tandverken beror på att en tidigare lagning ligger så tätt intill tandroten så att den blivit irriterad. De ansåg inte att jag borde åtgärda problemet där och då utan rådet var att avvakta (tydligen kan tandverken i vissa fall vara tillfällig och gå över av sig självt utan åtgärder.) Det krävdes inte mycket övertalning för att jag skulle nappa på förslaget att ”vänta och se,” varför göra någonting jobbigt idag som man kan skjuta upp till imorgon (eller kanske till och med till den där dagen som heter aldrig?) Till saken hör att jag har tandläkarskräck alla gigantus och har ångest elva månader om året för att den tolfte månaden närmar sig och då för med sig det obligatoriska, skräckinjagande tandläkarbesöket.

Veckorna har i alla fall rullat på och tanden har börjat göra mer och mer ont, oftare och oftare. Nu de senaste dagarna har jag i princip knaprat alvedon dygnet runt men imorse var det någon som brutalt ryckte upp mitt huvud (jag som trivdes så bra med det i sanden!) och det kändes helt ärligt som om denna någon satte huvudet i ett sånt där verktyg man använde i träslöjden för att hålla fast träbitar med (någon som vet vad de kallas förresten för jag var rätt frånvarande på de lektionerna?) Efter att ha försökt få i mig lite frukost fullkomligt exploderade verken och trots de två alvedon jag knaprat till förrätt blev jag liggande (eller ålande rättare sagt) i sängen och ylade, gnydde och grät i närmare en halvtimme. Kris och elakartad panik! Någonstans mellan yl nummer trettioelva och tår nummer sjuttiofemton bestämde jag mig, jag måste erkänna mig besegrad och ringa… Någonstans. I campingbroschyren jag fick vid incheckningen (tack gode gud för denna lilla bra-att-ha-sak, jag funderar starkt på att rama in den och sätta upp på husvagnsväggen) hittade jag telefonnumret till ”jourhavande tandläkare.” Jag ringde och fick en tid redan idag, perfekt! Eller? Vad i hela världen skulle jag göra av Vilja under tiden då? Stoppa in henne under jackan och säga att det var mitt hår som stack ut under tröjan? Eller gömma henne i fickan och låtsas som om det var jag som pep där inifrån (vid närmare eftertanke hade jag inte behövt att låtsas att jag pep, det gjorde jag i alla fall, högt och tydligt genom hela tandläkarbesöket.) Efter att ha funderat (och googlat) länge och väl var planen klar och innan vi begav oss in mot Varberg tog vi en lång promenad på den grönskande åkern vi har intill vår campingtomt (precis bakom Viljas sjumilaskog.)

I Varberg fick jag träffa tandläkare Dan Norrman, vilket med säkerhet är den allra bästa tandläkare jag någonsin träffat. Från och med nu kommer jag att ta en trip till Varberg en gång om året för att dejtas med denna lugna och pedagogiska herre som till och med nynnade avslappnande mellan varven. Under tiden de båda bedövningssprutorna skulle verka tog han en vända bort till receptionen och jag passade självklart på att föreviga ögonblicket, återigen: är man bloggare så är man!

Trots att jag kände mig som en stelopererad kratta med tennisbollar till ögon där jag låg i tandläkarstolen, var jag faktiskt inte lika livrädd som jag brukar. Jag tror det var Dans nynnande som gjorde susen… En halvtimme senare var problemet löst och jag återvände springande till parkeringsgaraget jag hade ställt bilen i (jag hade förberett utflykten genom att ta ut all packning, fälla upp sätena, vevat ned alla rutor, ställt in en vattenskål och spritt ut diverse tuggleksaker över hela bilen.) Lyckan var total när jag återsåg mitt lilla hjärta efter 40 minuter av ofrivillig ensamhetsträning; tokfian hade somnat i baksätet med huvudet hängande ner mot golvet! När hon vaknade till och insåg att jag var tillbaka började hon genast att gny och vifta på den lilla råttsvansen och jag kände mig som en riktig betongsubba som höll inne min egen överlycka, hälsade som om ingenting speciellt hade hänt och åkte hem igen (men nu på kvällskvisten har vi passat på att ta igen allt gos och kel vi missat under dagen.)

Efter en händelserik dag sitter jag nu och knaprar i mig ett paket singoallakex framför datorn (jag fick konstigt nog inget bokmärke av Dan och någon belöning tycker jag ju att jag borde få för dagens prestation.) Den dubbla bedövningen har äntligen börjat släppa så nu känner jag både läpp, kind och tunga någorlunda bra igen. Vilja ligger utslagen på husvagnsgolvet och in genom dörren strålar den vackra kvällssolen. Javisst är jag fortfarande ganska liten och ynklig – men också förbannat stolt! :)

Tass och kram hälsar,

Hejdå Falkenberg. Hej Varberg.

Utcheckning skulle ske från campingen innan 12.00 imorse (eller ja, i förmiddags men för mig var det fortfarande morgon – tänk vilket härligt semesterlunk man har kommit in i på dessa veckor…) När allt inuti husvagnen var fixat och klart för färd var det bara ett litet problem kvar, att tråckla sig ut från campingtomten (kastar man upp en boll i luften brukar den oftast komma ner igen va?) När jag stod och filosoferade som bäst för att försöka komma på hur jag på bästa sätt skulle lösa uppgiften gick en kvinna förbi och sa ”du ser fundersam ut?” Jag började på en förklaring till varför men innan jag visste ordet av hade hon kallat dit granne nummer ett (han som såg på när jag fickparkerade för två dagar sedan) och vips så hade jag en medhjälpare som puttade på husvagnen och en som viftade med armarna för att leda mig rätt när jag backade in bilen mot husvagnsdraget. Några minuter senare hade hon dessutom kallat ut granne nummer två och kommenderat honom att flytta på sin bil (så att den skulle förbli okvaddad även denna gång.) Allt som allt tog det inte mer än fem minuter innan husvagnen var påkopplad och kvinnan gick därifrån med orden ”Här på Olofsbo hjälps vi åt!” Vilka grannar. Alla grannar borde vara som campinggrannar.

Regnet öste ner när vi styrde bilen från Falkenberg mot Varberg, gudomligt att slippa solsken även om bilresan inte var längre än 2,5 mil. Vi hade bokat en plats på Södra Näs Camping så vi skyndade oss dit (hit!) och har kommit väl tillrätta under dagen. Bara några hundra meter bort från campingen hittade vi sedan Coop Forum och passade på att 1) fylla upp skafferi och kyl 2) ensamhetsträna Vilja undertiden jag handlade och 3) införskaffa den tjejigt rosa kamptrasan som lillan nu älskar och vägrar att släppa särskilt långt ifrån sig (tjugo små riksdaler var den ju definitivt värd!)
Glädjen över den nya leksaken (eller kanske var det över att för en gångs skull få slippa den gassande solen och olidliga hettan?) resulterade i alla fall i ett fullkomligt dampanfall!
Efter att ha sprungit i tokcirklar runt campingtomten fick hon den briljanta idén att komplettera den med en swimmingpool, här tas första spadtaget…

…vilket jag inte riktigt höll med om (jag vill gärna lämna tillbaka campingtomten om en vecka UTAN strategiskt utplacerade fallgropar överallt!) så jag fick säga åt henne att hitta på något annat bus istället. Hon valde att utforska den lilla dungen vi har precis bakom husvagnen, för henne kan det närmast liknas vid sjumilaskogen…

…för den var så otroligt spännande och pinnrik!

Dessutom innehöll den en och en annan trevlig insekt att hälsa på, några barkbitar att demolera och bäst av allt: grässtrån att sätta de sylvassa små tänderna i. Just nu ligger hon helt utslagen på husvagnsgolvet och drömmer så att det rycker i både tassar och mungipor, och jag planerar att göra precis detsamma väääääääldigt snart. God natt! :)


Tass och kram hälsar,

My little pony-dog!

Idag var första dagen på tre veckor som jag gjorde annat än att leva i nuet, göra absolut ingenting och bara ägna mig helhjärtat åt Vilja. Punkten på den (för tillfället underbart korta) att-göra-listan som prickades av idag var att tvätta. På tre veckor har garderoben krympt drastiskt och lådan med smutskläder har ökat ännu mer drastiskt (undrar just hur ett plus ett blev tre, men men…) Vi tog en kort promenad bort till receptionen och hämtade nycklar till tvättstugan sedan hälsade vi på farbror tvättmaskin och herr torktumlare – mycket fräscha och trevliga (unga) gubbar bägge två måste jag ändå skriva! Vilja hade stenkoll på tvättmaskinen när den föste våra kläder runt, runt men lade sig sedan och övervakade utgången så att matte fick fixa och fnula med de tråkiga kläderna ifred.

När tvätteriet väl var avklarat tog vi en härlig promenad i de natursköna omgivningarna runt campingen (jag fullkomligt avgudar den avslappnande lantmiljön och mina vänner skojar ofta med mig och säger att jag borde söka till ”bonde söker fru” – haha!) Invid ett stort havrefält hittade vi dem, de söta små ponnyerna som Vilja till en början tyckte var ovanligt stora och läskiga hundar men efter bara någon minut var läskigheten som bortblåst och kvar fanns bara nyfikenhet och iver.
När jag kom hem och laddade upp kamerabilderna slog det mig… Vilja är ju en av de söta my little pony-sarna (se tvillingbilderna nedan!) På lilla rumpan har hon precis samma hjärtsymbol som ponnyn Star Catcher hade i serien (fick jordens nostalgitripp när jag googlade det - några åttiotalister i läsarkretsen som känner igen sig kanske?) Tänk att jag nu helt legitimt kan fortsätta kalla henne ”hjärtat” och det beror inte längre "bara" på att hon faktiskt är mitt lilla hjärta. Kommer ni förresten ihåg hur signaturmelodin gick? ”My little pony, my little pony, i´ll be there right by your side, i´ll be theeeeeeere right by your siiiiiiiiiiide!” (Om ni undrar så ja, jag har tagit mig ett glas vin såhär på lördagskvällen!) ;)

Tass och kram hälsar,

Polisbesök och fickparkering med husvagn (!)

Vid det obligatoriska morgonmyset imorse (vilket inträffar straxt efter Vilja har väckt mig med en puss på pannan, näsan, ögonlocket eller det som råkar finnas närmast tillhands) fick vi vad jag tror kommer att bli resans mest oväntade besök (och ja, Gevalia fanns självklart i skafferiet men utan el kan man varken brygga kaffe eller erbjuda gästerna kyld mjölk i det…) Genom husvagnsgardinen såg jag hur en polisbil rullade förbi och stannade en bit bort på parkeringen. Med ett ryck hoppade jag ur sängen, slängde upp håret i en halvdan hästsvans och drog på mig strandklänningen som lägligt nog hade lagts på ena soffan igår kväll. Precis när jag hade lyft upp lillan i famnen knackade en av polismännen på husvagnsdörren (eller bankade med stängd näve rättare sagt, herregud, hela husvagnen skakade ju som om det hade varit jordbävning!) Jag satte på mitt allra trevligaste leende, öppnade dörren och kvittrade ”nämen titta hjärtat, vi har besök av farbror polisen!” Nu kommer jag inte ihåg exakt vad jag fick till svar på det påståendet men första frågan som den mycket skeptiska polisen ställde var ”är det fler personer där inne?” När jag svarade att det bara var jag och Vilja kom följdfrågan ”så du bor ensam här?” Jag svarade återigen nekande och pekade på lillan ”nej, Vilja bor här med mig också.” Jag förklarade att vi var på genomresa och just nu hälsade på kullbroderns matte som bodde i området – men att vi skulle bege oss vidare redan nu på förmiddagen. Den snygga polismannen (som vid det här laget mjuknat rejält och till och med börjat klappa på Vilja i min famn) verkade vara nöjd med mina svar. Han förklarade att det inkommit klagomål från grannarna om att det varit ”husvagnsfest” här på parkeringen och att de blivit störda av hög musik och högljudda samtal under natten. Mycket konstigt tyckte jag som faktiskt varit ”hemma” hela kvällen och natten utan att höra ett knyst (än mindre åstadkommit ett knyst själv då jag som bekant inte haft tillgång till el och därför inte kunnat spela någon hög musik.) Poliserna förstod förmodligen, precis som jag, att någon boende i området irriterat sig på att det stod två husvagnar på parkeringen (jag fick nämligen grannar igår eftermiddag som även de var på genomresa och bara skulle stanna över natten.) Med den outtalade slutsatsen dragen tackade de för sig och gick vidare till mina grannar för att kontrollera att allt stod rätt till (även) hos dem. Själv smet jag in i husvagnen och fotade händelsen genom husvagnsfönstret, är man bloggare så är man! :)

Efter polisbesöket gick vi bort till Sara och Ascot för en sista lekstund innan färden bar vidare mot Falkenberg. Hon har verkligen hittat sin favoritplats i bilen: mycket bekväm sovställning enligt henne, mindre bekväm i jämförelse med mitt på det mjuka och fällbeklädda bilgolvet om du frågar mig.

Väl framme på Olofsbo Camping checkade vi in och fick (förutom en massa nycklar till bommar, servicehus och annat smått och gott) en campingkarta av den trevliga receptionisten. Hon förklarade att vår plats låg på ”säsongsgatan” och att både platsen till höger, vänster, framför och bakom var upptagna varpå en man stack ut huvudet bakom henne och frågade om jag var bra på att backa med husvagn. ”Världsmästare” svarade jag kaxigt, tackade för hjälpen och gick tillbaka till den parkerade bilen.

När vi gled in på vår ”säsongsgata” och såg den långa raden av husvagnar och husbilar som stod tätt intill varandra for ett uns av tvivel genom kroppen…

…vilket jag raskt slog bort och påminde mig själv om att utmaningar är till för att tas! När vi väl kom fram till vår utmarkerade plats på kartan, svängde jag in lite till höger på campingtomten för att sedan köra ut så långt till vänster som möjligt (samtidigt som jag med ena handen hälsade på en av de nyblivna grannarna som ställt sig utanför sitt förtält – förmodligen skrattade han lite för sig själv när han såg den glada tjejen bakom ratten som hade till uppgift att knöla in sin husvagn på den svåråtkomliga granntomten.) Jag fick backa fram och tillbaka några gånger för att inte krocka med bilen som tillhörde granne nummer två, men efter några minuter hade jag ställt upp Snigla helt rakt och på lagom avstånd från den helt orörda grannbilen.

Att sedan koppla av husvagnen och arrangera allt runt-om-fix såsom el, avlopp, stödhjul och annat var en lätt match, jag har verkligen fått in snitsen på det nu. :) Over and out hälsar en lycklig äventyrare som är evigt tacksam över att återigen ha el (tack och lov för Olofsbo Camping som hade en ledig elplats till mig mitt i semestertider och högsäsong!)

Tass och kram hälsar,

Sådan far, sådan dotter!

Idag begav Sara och jag oss mot Halmstads djurklinik för att vaccinera våra små ulltussar. Sara hade haft sin tid bokad sedan länge men när jag ringde och berättade att lilla kullsystern var på besök i staden lät de oss få följa med och vaccineras samtidigt (väldigt snällt av dem måste jag ändå skriva då de tydligen hade otroligt mycket att göra såhär i semestertider.) Vi var helt enkelt ”plus en” när receptionisten ropade upp ”Sara och Ascot, plus en” i det lilla väntrummet. Sprutan gick galant att få, de varken gnällde eller skällde. På vägen ut passade vi på att väga dem på klinikens våg, vilken visade 8,9 respektive 8,5 kilo (den senare vikten tillhörde min lilla näpna dam.) Stolt över att ha klarat av både vaccination och vägning poserar hon här tillsammans med veterinären Maria, ser ni vad malligt leende hon har?
Direkt efter veterinärbesöket åkte vi vidare mot den inplanerade släktträffen, deras pappa Lotus och kusinen Pax var i stan och inspekterar här så att allt står rätt hos den ena av nykomlingarna.
Deras matte Liza var lika ivrig som jag att få till fina bilder på dem tillsammans, här mitt i hundflocken bestående av Pax, Ascot, Vilja och Lotus från vänster sett.
Valparna avgudade givetvis de stora hundarna och ville mer än gärna vara med och leka, men ibland blev det lite väl läskigt - då hittade de trygghet i varandra och gick och lade sig och gosade i skuggan under bänken.
Vid ett tillfälle bytte Ascot plats med Lotus så jag lyckades få en riktigt fin bild på far och dotter tillsammans…
…vilket inspirerade till fler bilder så vi arrangerade helt enkelt en far-och-dotter-bild…
…och sedan en till, fast utan den fula, överbelamrade bänken i bakgrunden. Visst är de fina tillsammans Lotus och Vilja och visst är de sjukt lika? :)

Tass och kram hälsar,