Längtan, upprymdhet och samhörighet!

Det har tagit mig tio år. Tio långa år av längtan har det tagit mig att invänta rätt tillfälle att köpa min alldeles egna hund. Under skoltiden hade jag inte råd att köpa hund och när jag väl gick ut skolan hade jag helt plötsligt inte tid att ha en hund. Jag satt nyss och filosoferade i den västkustska solen och insåg att den tiden jag drömt om halva mitt liv, den tiden är nu. Fick en sådan härlig känsla av upprymdhet – jag har precis det jag behöver för att vara lycklig. Här och nu.

En annan mysig känsla som infunnit sig de senaste dagarna är känslan av samhörighet. Jag är inte längre bara jag, med Vilja är jag helt plötsligt ”vi”. Sedan familjen kom hit i söndags har vi hittat på en hel del roliga saker tillsammans och dessutom hunnit med ett antal utflykter (de åkte idag och separationen blev riktigt gråtfylld!) Oavsett vad vi gjort eller var vi har varit så har i alla fall lillan haft stenkoll på mig och varit mig nära, trots alla andra (och allt annat!) som varit spännande som lockat till upptäckt. Häromdagen promenerade vi ner till campingens hundstrand för sol och bad och när jag sprang ut i det perfekt långgrunda havet sprang hon efter som skjuten ur en kanon…

När jag solade låg hon motvilligt någon meter ifrån mig under vårt parasoll (eller okej, vårt halvtrasiga paraply!)

Men tydligen var det mycket gosigare att ligga i solen på min rygg (speciellt när Falcon kom och stal min uppmärksamhet!)

När vi allihop åt pizza på en klippa i Apelviken låg hon så fint bredvid mig och tuggade nöjt på sin lilla rosa kamptrasa.

Inte ens mini-tåget som åkte förbi bakom oss brydde hon sig om!
Och i campingens inhägnade rasthage är jag ibland till och med mer spännande än både hundar och människor. Jag och min Vilja… Vi två mot världen! :)


Tass och kram hälsar,