Människovalpen och hundbebisen

Tänk att jag och kusinen skaffade barn samtidigt trots allt. Jag vet inte hur många gånger de senaste dagarna vi pratat om barn- och valpuppfostran och samtliga gånger kommit fram till att det i princip är samma sak. Samma riktlinjer, samma grundläggande tankesätt, samma kärnvärden. Vi är båda positiva och berömmande men också bestämda och konsekventa i vår uppfostran, vilket fungerar minst lika bra på människovalpen som det gör på hundbebisen. Same same, but different! Vår härliga dag började med mys i soffan med tillhörande pussar…

...enligt mig var det i alla fall mysigt att pussas, men när jag såg den här bilden undrar jag ju om Vilja verkligen tyckte det var lika mysigt! ;)

Sedan bytte jag hundbebisen mot människovalpen och pussades lite mera (som singel får man verkligen passa på att pussas när tillfälle bjuds!) När jag lipade åt honom lös han upp som en sol, skrattade hjärtligt och lutade sig framåt för att fånga min tunga med de små pincettformade fingrarna.

På eftermiddagen åkte vi till Kungsbacka för att handla och fika. Här har gudsonen precis gjort något galet roligt (kommer faktiskt inte ihåg vad för det händer ungefär tvåhundra gånger om dagen) och kusse håller på att avlida av skratt…

…medan kussekille och jag njöt av en varsin kall…

…och lillan passivitetstränade under min stol.
Vi tog en promenad också. Hönsmattig som jag är ville jag inte gå längre än tjugo minuter (lillan är ju bara valp) så för att rädda den fortsatta promenaden lånade kusse ut sin barnvagn till oss och bar sin egen son på armen hela vägen tillbaka.

Ni kan tänka er vad folk som mötte oss måste ha tänkt när jag kom promenerande med hunden i barnvagnen – men det struntar jag fullkomligt i för Vilja trivdes utomordentligt och jag kunde fortsätta vår trevliga promenad!


Tass och kram hälsar,