Lägret - första halvlek!

I torsdags kväll drog det igång, Australian Shepherdklubbens riksläger. Jan Gyllensten (mycket kunnig hundmänniska) gav en grymt intressant föreläsning om hunden och dess mentalitet innan vi samlades i de olika grupperna. Jag och Vilja deltar i prova-på-gruppen och på fredagens schema stod lekteknik och agilitygrunder. Vi hade kalaskul båda två och förutom nöjet i att gå kurs tillsammans hade vi även nöjet att träffa på bekanta aussieägare hemifrån Stockholm. Vilja fullkomligt avgudade sin söta kusin Milo och det gick hett till när dessa två yrväder drog fram över gräsmattan.

En liten husvagnsfika hann vi med på torsdagen också, jag lyckades fånga linslusen (?) Malin och hennes fina Tjabo på bild. I bakgrunden ligger Tristan och Milo men Viljas omtyckta lektant Moa höll sig tyvärr utanför kamerans räckvidd...
Imorse vaknade jag av att telefonen pep och visade ett nytt sms, det var Malin som skrev ”ska inte du vara med på din kurs?” Yrvaket slängde jag en blick på klockan och insåg att min grupp hade samling NU och jag låg fortfarande kvar i sängen. Illa. Kastade på mig lite kläder, slängde upp håret i en spretig fläta och panikpackade det jag i mitt yrvakna tillstånd kunde komma på att vi skulle behöva under dagen (allt medan kaffebryggaren gjorde sitt bästa för att hinna leverera några deciliter trolldryck till min livsviktiga lilla thermomugg.) Tio minuter senare satt jag i bilen och hade varken glömt packningen, thermomuggen eller för all del hunden (!) och styrde efter de andra bilarna ut i spårskogen.

Efter att ha svept i mig morgonkaffet började hjärnan att fungera någorlunda normalt igen och efter en tids väntan var det vår tur att lägga spåret och sedan gå spåret. Eftersom mitt lokalsinne är ungefär lika stort som en isbjörns är mitt i öknen och mitt minne lika avancerat som en guldfisks, hade jag givetvis ingen aning om vart jag hade lagt spåret eller var jag hade släppt varken pinnen i mitten eller leksaken i slutet. Jag litade blint på Vilja och tänk att hon var jätteduktig i spåret – över stock och sten i urskogen följde hon de fotsteg jag gått en halvtimme tidigare och till slut hittade hon sin älskade kamptrasa (dock inte pinnen på mitten av spåret så den ligger kvar därute i skogen någonstans.)
Nu är det lunchpaus men om tio minuter drar lägrets andra halvlek igång, tydligen nalkas det lydnadsträning. Spännande!

Tass och kram hälsar,