Omtumlande vecka!

Ledsen att vi varit lite frånvarande den gångna veckan, men den har minst sagt varit omtumlande… Sent på onsdagen fick jag ett samtal från mamma som berättade att min moster fått en kraftig lunginflammation och att de nu behöver min hjälp att strukturera och organisera upp företaget hon äger (en trafikskola i Stockholm.) Jag kramade alla älskade ”Fölserydare” hejdå och kastade mig i bilen för att åka hem. Hem. Underbart ord måste jag helt klart erkänna.

Jag har hyrt ut min lägenhet i andrahand tills i början av oktober, så jag har fått bo i min bästaste vän Carros lägenhet tills dess. Mina katter (Imsa och Isor) hämtade jag dit innan jag ens hunnit packa upp min egen lilla väska… Och mötet mellan dem och Vilja gick faktiskt över förväntan, de var lite reserverade mot varandra i början men stämningen lättas upp för varje dag som går.

Första dagen på hemmaplan blev riktigt krävande för både mig och lillan och efter en lång dags arbete däckade vi bägge två av sömn innan vi knappt hunnit ta av oss varken halsband eller för min del kläder…

Nu har det gått några dagar och det är först nu jag ens hunnit reflektera över att vi faktiskt är hemma, schemat har varit minst sagt späckat! Idag fick vi en (nästan) ledig dag så vi gick upp till slottsparken för att träffa våra vänner Erika och Cherie.

Fårens dag stod på schemat och för Viljas del innebar det studiebesök inför framtida kurs i vallning - både fåren, hunden och den visslande föraren var jättespännande och hon kunde inte slita blicken för en enda sekund!

Ett av fåren fick sig en rakning medan vi satt på första parkett, men Vilja visade måttligt intresse… Hon ville tillbaka till vallplanen, så vi gick tillbaka och tog oss en titt på nästkommande valluppvisning också – sjukt roligt! :)


Tass och kram hälsar,

Ridning, ensamhetsträning och...

Tänk att det går bättre och bättre det här med ensamhetsträningen. Vilja klarar nu av att vara ensam i över en timme medan jag är ute på ridturer. Annat var det i början, hon blev hysterisk och började gnälla alarmerande så fort jag stängde husvagnsdörren. Den tiden är tack och lov förbi, hon måste väl ha förstått att jag aldrig skulle överge henne eftersom jag alltid kommer tillbaka... Men oj vad vi har kämpat för att komma dit vi är idag, mååååånga dörrstängningar varje dag och efter jag-vet-inte-hur-länge kunde hon fortfarande bara vara ensam i några minuter innan hon satte igång att terrorisera både mig och våra stackars campinggrannar med sin gälla brandvarnar-stämma. Igår slog vi rekord, jag var ute och red i nästan en och en halv timme medan hon var ensam i husvagnen (eller, helt ensam var hon ju inte eftersom hon fick sällskap av ett saftigt märgben.) Ridturen var sagolik och hästen fantastiskt snäll, visst är han fin Grand Ego?

När jag kom tillbaka hade lillan somnat med nosen i märgbenet, sötare får man ju leta efter…

Slutligen en liten varning till alla er hundägare som planerar att besöka en hästgård en regnig dag: det blir en aaaaaaaning lerigt i hagarna… Men men, smutsiga hundar är lyckliga hundar! :)

Tass och kram hälsar,

Gårdsvakt för en dag!

Igår åkte allihop upp till Stockholm över dagen för att gå på dop. Förutom jag och Vilja. Vi stannade kvar för att hålla ställningarna på gården och tog vårt uppdrag som gårdsvakt på största allvar. Direkt efter morgonkaffet promenerade vi runt på ägorna och kontrollerade så att allt stod rätt till med alla hästarna. Att gå på vägen som leder upp till skogshagarna är så vansinnigt mysigt, naturen bidrar alltid med en våg av harmoni så att minsta lilla stresspartikel försvinner ur kroppen.

När vi kom upp till första hagen sprang lillan rakt in i elstängslet, stackarn tjöt som en brandvarnare och fick rikligt med tröst (oavsett om hon uppfattade staketet eller hästarna som boven i dramat lär hon i framtiden ha respekt för båda två.) Fördelen med olyckan var att vi slapp gå runt i hela hagen (vilken är gigantisk!) utan alla hästarna blev nyfikna på vad det var som lät och kom till oss istället.

Vilja hittade trygghet bakom mig, alternativt under mig – de där bjässarna var ju verkligen inte att leka med!

Finns det något sötare än djurbebisar? Zuperduper visade upp sig med sin mamma.

Även Cherie visade stolt upp sitt söta lilla föl Petite…
…och fjolårsfölet Epona hade inga som helst problem med att vi gjorde henne sällskap under sin vilostund, hon tittade upp en kort sekund för att sedan fortsätta sin trygga vila mitt i flocken.

När jag gick ned till vägen för att möta upp Carro som tagit en dagsutflykt hit uppifrån Stockholm märkte vi att en av hästarna hade rymt från hagen och spatserade nu runt nere på vägen och betade i dikeskanten. Vi öppnade upp elstängslet mellan två stolpar och lyckades efter många om och men få tillbaka henne in i hagen, dagens adrenalinkick!

Gripen och Jas övervakade noga händelseförloppet från hagen på andra sidan vägen ständigt tuggandes på en tuva gräs (kan inte hjälpa att se likheten mellan dem och ett par popcornätande ungdomar längst bak i biosalongen…)

Hästrädda Carro var galet stolt över sin insats vid tillfångatagandet av rymlingen och vågade sig efter det på att följa med upp i skogen för att hälsa på stora (men ack så snälla) Herkules, som tillhör världens största hästras Shire. En halv sekund efter att bilden är tagen rörde Herkules på ett av frambenen och Carro flyger upp därifrån skrikande ”mammaaaaaa!” :)

Tass och kram hälsar,

Back to basic!

För några dagar sedan fick Vilja ofrivillig skotträning här på gården. När vi som bäst skrotade runt på gårdsplanen (jag i smutsiga mjukisbyxor och hon i lortiga tassar) hörde vi ett skarpt skott inte alls långt härifrån. Hon reagerade inte märkbart, till skillnad från mig som genast började fundera på om grannen blivit skjuten. Tydligen var det ingen fara på taket, grannen var vid liv men hade själv skjutit ett rådjur. Ett rådjur som idag levererades hit i små (eller rätt stora faktiskt) delar - känsliga bör helt klart avstå från fortsatt läsning. Jag fick det ärofyllda uppdraget att tillaga en rådjursgryta på en av dessa delar (bakbenet kanske?) och fick en kniv samt skärbräda till mitt förfogande. Min lilla åskådare var mycket nyfiken på vad jag hade för mig och satt som ett ljus nedanför mig på köksgolvet hela tiden (förutom de gånger hon hoppade upp för att kontrollera så att allt stod rätt till…)

En köttmästare hade förmodligen gråtit ögonen ur sig över mitt klumpiga sätt att handskas med köttbiten men jag gjorde så gott jag kunde och började trevandes att skära loss köttet från benet.

Efter en halv evighet hade jag (kors i taket!) lyckats med detta och fortsatte med att skära ned köttbitarna i mindre bitar och icke att förglömma: skära bort de knepiga senorna som gick kors och tvärs över de små köttbitarna som jag hade skurit av ganska så strategiskt inkorrekt.

Själva benet slängde jag i sopkorgen vilket de andra skrattade gott åt vid hemkomst - så sent som igår åkte jag nämligen in till Ödeshög för att köpa märgben till Vilja… Lyckan var total när hon sedan fick sätta tänderna i världens mest kulinariska delikatess och släppte den inte för en enda sekund på hela kvällen.

Jag fortsatte med att hacka rotfrukter och grönsaker…

…som sedan stektes ihop till en mycket väldoftande kompott.

Köttet skulle också stekas innan det fick ackompanjera grönsakskompotten och potatisen skulle givetvis kokas. En mysstund framför spisen!

Timothys bidrag till middagen blev en keps fylld med nyplockade kantareller vilket verkligen var pricken över i:et över vår rådjursgryta.

Det blev gott, gott, gott vill jag lova men vad som är ännu godare i mina ögon är tanken på att leva ”back to basic”. Lite som förr i tiden när man både jagade kött, odlade potatis och plockade svamp på sin egen gård. Jag som är född och uppvuxen i Stockholm har fått lära mig att mat finns i mataffären, inte i naturen. Man köper sina livsmedel i prydligt sorterade butikshyllor och ägnar inte en tanke på hur de hamnat just där, var de ursprungligen kommer ifrån. Nej, jag har verkligen blivit frälst. Fölserydsfrälst. Inga moderna krusiduller eller pimpernetta stadsfasoner. Det är ju precis såhär människan är skapad för att leva och det är precis såhär man ska leva, livet på riktigt. Back to basic.

Tass och kram hälsar,

En helt vanlig (!) dag på Fölseryd

Är det någonstans på jorden jag känner mig riktigt hemma så är det på Fölseryd. För mig är det verkligen himmelen på jorden och jag byter gladeligen hundra andra dagar mot en enda dag här. Lantlugn och rofyllda stunder varvas med problemlösande och spännande händelser. En näve harmoni och ett knippe kaos. Det blir ett riktigt gott resultat vill jag lova, den härliga vardagen på Fölseryd! Hästarna har såklart en av huvudrollerna här på gården och Vilja har redan bekantat sig med några stycken av dem. När Brunte stod i stallgången för att få sig en spruta höll hon sig dock en bra bit därifrån och betraktade spektaklet med skeptiska ögon.

Ska tilläggas att Brunte inte tyckte att sprutan gjorde det minsta ont och fick sig en rejäl portion havre och en ännu rejälare omgång borstning som belöning för hans modiga insats.

Lillan tycker att dessa gigantiska, hårdtassade hundar är lite läskiga men när de håller sig på tryggt avstånd blir nyfikenheten större än reservationen och då blir det svårt att släppa dem med blicken.
Förutom hästar har även ett stycke gräsklippare medicinerats under dagen, av Doktor Timothy.
Ordinationen blev ett stödhjul och en rem (?) och efter det livade den gamla trotjänaren upp och for över gräsmattan likt en tjurkalv på grönbete! ;)

Till och med barn har blivit gjorda idag - hästbarn närmare bestämt. Liten hingst + stort sto = beteckningsgrop anordnas så att stackarn ska nå upp, haha!

En fantastisk dag kan bara avslutas fantastiskt så det blev kortspel utanför husvagnen med lilla Joulie. Myspys! :)

Tass och kram hälsar,

En mindre blodmassaker!

Det här med att klippa klorna på en hund trodde jag satt i ryggmärgen på mig. Men icke. Dagen bjöd på ett ynka litet snesteg som orsakade en mindre blodmassaker. Baktassarnas klor slits om bekant betydligt mindre än framtassarnas vilket jag såklart hade i bakhuvudet när jag väl kom dit, men likt förbaskat klippte jag en av klorna liiiiiiiite för långt varpå blodet fullkomligt forsade ut (okej, det droppade - men droppandet upphörde aldrig sitt kontinuerliga och irriterande… ja, droppande.) Gillar inte droppande. Framförallt inte när det handlar om blod. Jag vet att det inte är någon större fara men blod ser verkligen läskigt ut (och ja, jag lovar att aldrig någonsin ansöka till läkarlinjen.) Förnuftet säger åt mig att sluta fjanta mig men känslan säger att jag har halvt om halvt misshandlat min stackars lilla försvarslösa hund. Hon själv rörde inte en min när det hände och jag var självklart lugnare än lugnast och brydde mig i princip inte utan fortsatte mitt metodiska klippande under vår mysstund. Men det är klart man blir ledsen när hon nu sitter här med tre vita tassar och en röd!

Alldeles nyss suckade jag en aning över alla de miljoner små blodfläckar jag åstadkommit runtom i husvagnen, på min vita toffla till exempel…

…och samvetet sticker till som en geting i själen när jag ser att blodet till och med letat sig upp på hennes kind. Märkt för livet. Av dåliga-kloklippar-matte. Hm. Bättre lycka (?) nästa gång får man väl innerligt hoppas.


Alldeles straxt beger vi oss från Vadstena Camping (rekommenderas för er som tycker om lugn och ro eller bara uppskattar vackra solnedgångar) och beger oss mot himmelen på jorden, hästgården i Östergötland som ägs av min mamma två. Äntligen! :)

Tass och kram hälsar,

Idag upptäcktes världen (för sjuttioelfte gången)

Ni som har eller någon gång haft valp känner säkert igen er i påståendet att världen är till för att upptäckas. Bara under en simpel liten promenad hinner man stöta på tusen och åter tusen saker som bara MÅSTE undersökas. Först och främst reda ut om fara förekommer, sedan kontrollera dess form, doft, smak och allmänna fysiska attribut för att därefter fokusera på att utreda dess alla möjliga (och omöjliga!) användningsområden. Idag hittade Vilja bland annat en urdrucken ölburk som fick utstå en djupgående valpundersökning.

Efter en kort promenad över gräsmattan kom vi till campingens vattenrutschkana där de nyligen klippt gräset som nu låg i kulinariska små rader och bara väntade på att bli uppätna.

Hade hon haft möjlighet hade hon säkerligen tagit en tugga eller två av änderna också!

Upptäcktspausen bjöd på kaffe för min del och passivitetsträning för lillans del (vilket gick alldeles lysande som vanligt!)

Promenaden hem gick över stranden: Vilja was here! :)

Som alltid triggade sanden igång hennes inneboende grävmaskin och inte långt senare hade rävinnan återigen byggt sig ett mycket rymligt litet gryt…

…och med den bedriften i bakfickan svepte hon vidare ut i vattnet för att iaktta, känna och framförallt smaka på Vätterns goda sötvatten (varken Ölands eller Västkustens saltvatten var vidare uppskattat hos den lilla damen.)

Sist men inte minst måste jag visa er dagens vackraste syn, förutom Viljas alla bus och påhitt såklart!

Tass och kram hälsar,