Let the adventure begin!

Efter sex timmars nonstop-körning igår (okej, jag stannade tre gånger för att fylla på kaffemuggen och kissa men nästan nonstop) var jag framme. Framme i det lilla hus jag idag kallar hemma. Ett brunt litet timmerhus i Trummenäs utanför Karlskrona med nyrenoverat badrum, fint kök, stort vardagsrum och ett varsitt litet krypin till mig och Elin. Här kommer vi garanterat att trivas!

Kvällen igår spenderades med uppackning och inredning och dagen idag bjöd på sightseeing i närområdet och en trip till Ikea i Kalmar. Nu har vi boat in oss ordentligt och är redo för veckans utmaningar, imorgonbitti klockan 09.00 börjar skolan - det ska bli SÅ spännande!

Tass och kram hälsar,

Lugn mitt i stressen...

På frågan "hur är läget?" har jag de senaste dagarna svarat "det är mycket nu." Med all rätt! Tre arbeten och en egen firma kräver sin lilla tid, samtidigt som man ska planera flytten med allt vad det innebär. Mitt uppe i allt ska man ta sig tid att säga hejdå till släkt och vänner, samtidigt som julen närmar sig med stormsteg... Är ändå stolt över att jag trots allt lyckas behålla lugnet och tar en dag i taget. Efter att ha stått med huvudet i flyttkartonger halva dagen (och har likadant planerat imorgon) är det nu Viljamys som står på agendan! :)

En blöt liten nos,
tillhörande min allra bästa vän.
En len liten tunga,
varsamt slickande mitt ögonlock.
Och en perfekt liten tass,
smutsig efter dagens bravader.
Pälsen mjuk och inbjudande,
doftar som bara du kan.
Kurar in mig tätt intill dig,
min allra bästa vän.

Tass och kram hälsar,

Hus i Karlskrona - check!

Schemat inför flytten är minst sagt tight och ibland får man påminna sig själv om att faktiskt andas... Nu har jag i alla fall spikat boende, jag och en annan tjej på skolan kommer att hyra detta lilla söta hus 1,3 mil öster om Karlskrona. Det blir perfekt för oss! Nu ska jag bara försöka få min egen lägenhet uthyrd och skynda mig på att pricka av att-göra-listan. Hörs igen!

Tass och kram hälsar,

Here we go again!

Som ni kanske har märkt har bloggen fått gå i ide de senaste månaderna, precis som husvagnen. En tjej, en hund, en husvagn var helt enkelt inte komplett utan husvagnen så jag har helt enkelt inte känt för att blogga när jag och Vilja saknat vår tredje hälft. ;) Det ska tilläggas att jag inte är en av de där bloggarna som blir hysterisk över mina frånvarande bloggposter utan tar en bloggtorka med ro och tycker att "det kommer när det kommer." Och nu mina vänner (eller kanske icke existerande vänner nu när vi inte hörts på så länge?) är den dagen kommen.

Vid hemkomsten från vårt äventyr för ett drygt år sedan fick jag reda på att min älskade moster (även kallad moss/mamma 2) hade blivit sjuk. I cancer. Jag kämpade hårt mot sorgen men även hårt för att lyckas hålla vårt gemensamma företag på fötter, en trafikskola i Stockholm. Med trafikskolan lyckades jag bra och den rullar fortfarande på och genererar nöjda körkortstagare. Med sorgen däremot kan jag fortfarande inte riktigt påstå att jag gjort detsamma. Min moster blev sjukare och sjukare innan hon försvann från oss den 27 juli nu i somras, vilket fortfarande känns som igår. Nu, tre månader senare, har jag så smått börjat leva ordentligt igen och kan med glädje se fram mot mitt och Viljas nästa äventyr här i livet...

Vi byter nu ut husvagnen (givetvis finns Snigla fortfarande kvar, men är inte en så aktiv ingrediens i våra liv längre) mot ett studentliv i Karlskrona. Jag har blivit antagen till Hyper Islands program Learning Designer And Facilitator, en nio månader lång utbildning i internationell projektledning. Kursstart är den femte december och innan dess är det minst sagt MYCKET som ska hinnas med. Roligt, spännande och enormt utvecklande!

Tass och kram hälsar,

Glädjebesked!

För en och en halv vecka sedan var jag in till djursjukhuset Albano och röntgade Viljas höfter och armbågar. Väntan har varit olidlig och praktiskt taget varje dag har jag surfat in på SKK´s register och kontrollerat om det behagat uppdateras än... Imorse hände det äntligen, när jag tryckte på fliken "veterinär" dök resultatet upp på skärmen. Hjärtat stannade för en sekund och blicken flaxade febrilt runt över skärmen för att försäkra mig om att det verkligen var RÄTT - var det rätt hund, rätt flik, rätt resultat? Några sekunder senare sjunker fakta in och jag inser med glädje att allt är precis som det ska: A på höfter och UA på armbågar. En vän sa att "det är väl klart att hon är lika fin på insidan som utsidan den där lilla speedy." Gulligt sagt! :)


Tass och kram hälsar,

Intensivkurs i vallning...

...har vi varit på i Kroksbo i helgen för den amerikanska instruktören Rick Hardin (som för övrigt måste vara världens bästa och roligaste pedagog!) Vi åkte upp redan på torsdagen och ställde upp Snigla på VIP-campingen på gårdsplanen och laddade inför fredagens äventyr med god middag och trevligt sällskap. Lördagen och söndagen spenderades också i vallhagen varvat med teorisalen och både jag och Vilja lärde oss enormt mycket.

Viljas utveckling på dessa tre dagar går inte att beskriva i ord, så ta gärna en titt på denna video och se själva istället. "Out-övningen" som filmen inleds med syftar till att få hunden att öka avståndet till fåren genom att vända helt om och gå bortåt men till en början skulle vi endast berömma vid minsta lilla tendens till att vända bort huvudet från fåren... Tokigt nog använde jag kommandot "gå bort" istället för "ut" vilket för Vilja är lite skambelagt då vi hittills bara använt det när hon gjort någonting fel och inte får vara med och leka längre (tiggeri vid matbordet etc.) Även om mitt tonläge var högt och jag försökte säga orden med en ytterst positiv klang uppfattade hon det ändå som ett skällsord och instruktörens ord var "Nathalie, you are hurting her feelings!" Sötaste Viljisen trodde att hon hade gjort någonting fel och vågande inte gå nära fåren efter det, men efter en hel del tjatande om "varsågod" och "ja ta bäsen då" så var hon åter igång igen. Slutet gott, allting gott! ;)



Tass och kram hälsar,

Vallning, vänner och vin!

Min väckarklocka ringde ovanligt tidigt i lördags morse. Till skillnad från hur vardagsmornar brukar se ut skuttade jag upp ur sängen och packade det sista innan det var dags att ge sig iväg. Färden bar mot Kroksbo (15 mil uppåt på E18 och väg 70) och Snigla följde troget efter bilen vars kaffehållare fyllde en utmärkt funktion och bakluckan likaså. Malin, jag och alla hundarna skulle få avnjuta en helg som åskådare på ASCAs vallningstävling och vi var taggade till tusen.

När vi kom fram sattes vårt nyblivna samboskap på prov när vi samarbetade med att ställa upp Snigla i den söta skogsgläntan som utgjorde Kroksbos egen lilla camping (all heder åt gårdsägarna som ordnat med både el, vatten, toalett och dusch!) Vi parkerade, kopplade loss, fällde stödhjulen, fixade elen, hämtade vatten, monterade utemöblerna och packade in Malins saker i husvagnen. Teamwork på högsta nivå!

Sedan skyndade vi ner till gården för att titta på när kompisarna (och kompisarna vi ännu inte lärt känna!) vallade både ankor, får och kossor med sina aussies. Av alla de bilder Malin tog i helgen fastnade jag speciellt för den här - Annas Doc tycker att det är lite läskigt med ankornas vingfladder och verkar nästan be om ursäkt för besväret han orsakade, vilket gentleman!

Precis som jag skrev sist har jag och Vilja än så länge bara kommit till stadiet "bäjagande" så att tävla i vallning ligger just nu typ ett norrländskt stenkast bort (vilket för er som inte redan visste det är gaaaaaalet långt!) Vilja fick istället mysa med Moa och Tjabo i husvagnen, gå på skogspromenader och utöva sporten att-springa-fort-fort-med-pinne-i-munnen-och-morra-som-en-toka! ;)Lördagskvällen spenderades grillandes i glada vänners lag med god mat och magiskt gott rödvin. Söndagen blev en favorit i repris från lördagen och sent på kvällen bar färden hemåt Stockholm, trots att jag mer än gärna hade stannat en dag eller en vecka extra. Jag blev så inspirerad av helgens vallning att jag nu anmält mig och Vilja till tre vallningskurser; en prova-på-dag i Kroksbo början av augusti, en nybörjarkurs i Kungberga med start i slutet av augusti och en vidareutbildning på Adelsö senare i höst. Helgen var kort och gott helt sagolik med vallning, vänner och vin... Och så Vilja förståss! ;)

Tass och kram hälsar,

Back on track!

Efter ett långt blogguppehåll säger vi nu "hej" istället för "hejdå" som senaste inlägget hette! ;) En kompis frågade faktiskt för några veckor sedan om det låg någon tanke bakom rubriken på det inlägget som sedan flera månader varit den senaste uppdateringen men svaret är faktiskt nej... Det har bara inte blivit så att jag tagit mig tid att sammanfatta våra äventyr sedan sist.

Snigla gick i ide över vintern och kom inte ut på premiärturen förränn i midsomras då vi åkte iväg till Nicksta Camping i Nynäshamn över helgen. Vi hade det supermysigt och när trion äntligen var samlad igen (tjejen, hunden och husvagnen) överrumplades jag av ett våldsamt begär av att börja blogga igen. Så här är vi nu, i full fart igen och med siktet på nya äventyr. Snigla är inte lika närvarande som förra sommaren, men hon är med oss i tankarna - och står tryggt uppställd utanför jobbet, så vi hälsar på henne minst en gång om dagen. :)

Igårkväll var jag och Vilja iväg till Bro tillsammans med några kompisar och hälsade på får. Vi har varit på studiebesök i fårhagen tidigare och kallade det då för "fårpromenad" eftersom vi behöll kopplet på. Nu har vi uppgraderat oss till "bäjagare," men det dröjer nog ett tag innan vi får kalla det för vallning! ;) Malin lyckades fånga oss på film, visst är Vilja söt när hon taggar till?





Tass och kram hälsar,

"Säg hejdå!"

Om ni visste hur många gånger jag har sagt till Vilja "nu ska vi gå, så säg hejdå"? Varje gång vi varit hos kompisar och eller bara träffat någon som vi stannat och pratat med och sedan ska gå därifrån har jag bett henne säga hejdå, men tråkigt nog har hon alltid bara tittat oförstående på mig utan att röra en enda tass... Nu har det blivit ändring på det!

På en enda dag lärde hon sig att vinka med tassen på kommandot "säg hejdå!" Har tidigare varit lite emot alla typer av redskap och hjälpmedel vad gäller hundträning, men har starkt ändrat uppfattning. Klicker in my heart! :)

Tass och kram hälsar,

Viljamål och visioner för 2011!

Har läst runt lite på hundkompisars bloggar och insett att jag i princip är den enda som inte har redogjort för mål och visioner med hundträningen för det kommande året - skärpning nu Nathalie! Generellt sett har vi medvetet inte tränat mycket alls fram tills dags dato, vi har istället fokuserat på att bygga en god och sund relation samt sett till att vardagslydnaden fungerar som den ska vilket den absolut gör nu... Hon går lös utan att springa fram till mötande människor/hundar, kommer som ett skott på inkallning, går fint (relativt fint i alla fall) i koppel, väntar på varsågod vid dörröppning etc. Självklart har vi tränat in en del trix också, men bara för att det är så roligt - vad sägs till exempel om den klassiska "vacker tass"? Eller den lite roligare "snurra runt"? Det senaste kommandot tränade vi in med vår sprojlans nya klicker (den förra blev brutalt demolerad av ni vet vem...) så nu lägger hon tassen över nosen när det är dags att "skämmas." Sitt, ligg, stå och skall sitter klockrent men det folk nog blir mest imponerade av är när hon tar sats och hoppar rakt upp i min famn. :)

Så, 2011 blir året då vi till en början fortsätter att prova på diverse roliga aktiviteter tillsammans - valla och spåra är klart favoriterna hittills! Givetvis ska vi också fortsätta att befästa vardagslydnaden men en av de mer konkreta målen är att starta i lydnadsklass I. Tanken är att börja träna så fort isen smält och anmäla oss till första tävlingen någon gång i sommar. Jag och Malin satt och drömde oss bort häromdagen, tänk vad underbart att ta en roadtrip (med bästaste Snigla givetvis!) och lägga upp rutten efter vart det råkar anordnas en tävling eller kanske till och med utställning? Det ni, det vore något... Jag längtar verkligen efter att 2011 ka ta fart på allvar, gör inte ni?

Tass och kram hälsar,
Nathalie och Vilja

Tusen tack och varma kramar...

...till alla er underbara människor där ute som inte ger upp hoppet. Jag vet att vi varit lite frånvarande här på bloggen, men när jag läser alla era härliga kommentarer och mail kommer inspirationen tillbaka. Med full kraft. Vilket är fullkomligt underbart!

Vårt nyårslöfte inför 2011 blir att införskaffa oss en ny kamera så att vi kan fortsätta hålla er uppdaterade om våra bus och påhitt. Följande bilder är ärligt stulna från bästaste Malin precis innan hennes kamera råkade ut för en tragisk olycka, den stackarn ligger just nu på NetonNets akutavdelning i respirator och Vilja känner sig en smula skyldig... ;)

Tass och kram hälsar,