Lektanten Vilja!

Under hösten blev mina katter (hälften ragdoll och hälften norsk skogskatt) Imsa och Isor stolta föräldrar till tre små bedååååårande ulltussar; Memory, Nevermind och Nirvana. Vilja blev moster kan man väl säga, eller lektant kanske är mer passande? De brukar till exempel leka kull, det är alltid Vilja som är den som kullar och kattbebisarna springer för sina små liv för att inte bli brutalt kullade. Brottning roar de sig med också, Vilja tar en av dem mellan frambenen och brottas med huvudet fram och tillbaka med den febrilt kämpande lilla pälstussen. Kurragömma är även frekvent förekommande hemma hos oss nuförtiden, alla tre försöker desperat gömma sig på diverse kreativa gömställen men Vilja har blivit expert på leken (kan det bero på nosen kanske?) och hittar dem efter bara några sekunder, och så börjar det om igen...

Men det är inte bara bus och stoj hela dagarna, det händer faktiskt att de gosar, myser och umgås med varandra precis som familjemedlemmar ska göra. Som lektant måste man ha stort tålamod och överseende med de små, speciellt när man är en sådan förebild som hon är för de små kissarna. Här delar hon med sig av lördagsfrukosten och övervakar samtidigt så att allt går rätt till... :)

Tass och kram hälsar,

En liten båttur (i snöstorm och drivis!)

Var det verkligen en hel vecka sedan vi jagade bään i Enköping? Ja, det var det nog. Tänk att det här med bloggning är svårt att hinna med när man inte har långsemester i husvagnen och låter dagarna segla förbi i harmonisk takt... Men en vecka är väl å andra sidan inte fy skam när man betänker att senaste blogguppehållet var två och en halv månad långt. Jo men en vecka är nog ett helt okej intervall, eller vad tycker ni?

Imorse var vi uppe med tuppen (eller tupp och tupp, han den där P är väl egentligen en människa men han skulle säkert bli glad om jag benämnde honom tupp!) ;) Vi blev beordrade att sätta på oss vantar, mössa och sjuttioelva lager kläder och sedan bar färden mot hans landställe - båten skulle tas upp för att gå i ide. Jag kan inte hjälpa att tänka att båtar borde gå i ide INNAN vintern anländer, men Herr Sista Minuten hade inte prioriterat den lilla detaljen båtupptagning förrän nu. När vi väl kom dit möttes vi av en frusen syn, en stackars liten båt som kämpade för att hålla sig fast vid bryggan med istappar stora som eiffeltornet hängandes i varenda liten tamp (det heter tydligen inte rep när det gäller båtar...) Efter att ha gått lös med ishackan och snöspaden var båten körduglig och gav vi oss ut på sjön alla tre, köld är bara förnamnet till vad vi kände. Vansinnigt kallt! Båten var tvungen att köras till en ö några kilometer bort för att därifrån hämtas av företaget som tar hand om allas båtar över vintern, ett båt-ide-företag skulle man kunna säga. När vi väl kom fram stapplade vi av båten (och nej jag har inga bilder härifrån, det var för kallt för att ens tänka tanken att ta upp kameran!) Efter en färjetur över till fastlandet tog vi en timmes promenad tillbaka till bilen. Första biten var lite väl kurvig och trafikerad, har man då glömt kopplet hemma blir det till att bära lilltjejen... Som inte är så liten längre!

Vilja fick låna en vante och blev sååå stolt över den mjuka klenoden hon hade mellan tänderna...

...så hon tog några ärevarv med den ute på fältet innan hon skuttade över till vägen och tillbaka till oss igen.
Överlämning har precis skett och lillan får en klapp som tack för bärhjälpen!

Tass och kram hälsar,

Länge sedan sist...

Hej på er kära bloggvänner! Jag måste nog börja detta inlägg med att be om ursäkt för att vi varit så osynliga under hösten. I samband med att vi kom hem till Stockholm och lät husvagnen Snigla gå i ide blev livet en aaaaaaaning stressigare än vad det varit under sommaren. Min och min mosters gemensamma trafikskola har varit föremålet för min odelade uppmärksamhet, vilket till stor del har berott på min mosters akuta sjukdom. Att driva en trafikskola (utan att själv vara utbildad trafikskolelärare) är en knepig sport ska jag berätta för er och tyvärr har det inte funnits en minut över till bloggande eller överhuvudtaget privata intressen - förrän nu! :)

Nu när jag fått "koll på läget" på trafikskolan hoppas jag kunna få en smula mer fritid och faktiskt kunna förvalta den fina blogg jag faktiskt byggde upp under sommaren. Och Vilja skruttan, hon har blivit stor flicka utan att det dokumenterats här - tokigt! I helgen var vi på studiebesök i fårhagen, vi var ett helt gäng tjejer som allihop hade australian shepherds och kamerorna gick varma...
Alla de stora hundarna fick valla fåren ute i hagen, men eftersom det var vårt första fårmöte gick vi på en "fårpromenad" inne i ladan istället. Vilja och jag vallade fåren framåt av gemensam kraft och nog blev hon riktigt nyfiken på de där ulliga varelserna alltid - mission complete!

När vi gick hemifrån på morgonen (med ryggsäck, matsäck och en femårings glada uppsyn som om vi skulle på utflykt och träffa skogsmulle!) blev Vilja förmanad att "vara en snäll tjej och jaga alla bään ordentligt!" ;)

Vilja tillsammans med sin älskade lektant Moa (ojoj vad hon ser upp till henne!) Förstår ni så stolt hon blev när hon fick låna Moas fina vinröda täcke?

Är det bara jag eller är min bebis den allra finaste bebisen på hela jorden?! ;)

Over and out från oss som rapporterat från en dag i vallhagen och som LOVAR att uppdatera er om våra bus och påhitt oftare från och med nu!

Tass och kram hälsar,

Lägret – andra halvlek!

Efter fyra fartfyllda dagar här på Tånga Heds camping ska lägret snart avslutas och bilen ska styras hem mot Stockholm. Igår eftermiddag var det lydnadsträning för hela slanten, både vardagslydnad men också en skvätt tävlingslydnad. När vår lilla valpgrupp hade haft avslutning var de stora hundarna fortfarande i full gång på lydnadsplanen och duktiga Moa visade upp sin specialitet ”zebran.”

Vilja ser verkligen upp till sin lektant – ”åh, när jag blir stor vill jag vara som du Moa!”

Igår kväll blev det grillmiddag och det blev riktigt trångt runt grillen när alla hungriga lägerdeltagare skulle hitta en ledig liten plats på grillen - grillpussel, nytt i mitt ordförråd!

Idag har vi tränat specialsök vilket går ut på att låta hunden nosa på sex olika kryddburkar i en plåtställning, alla burkar är tomma förutom en eller två där man lagt earl gray te (eller annat sökämne.) När hunden markerar rätt burk belönar föraren och sedan försvåras det genom att hunden även ska sätta sig ned och ”markera föremålet” innan belöning. Här studerar lillan noga hur en kurskamrat genomför övningen…

…men efter ett tag tröttnade hon och började gnaga på en mumsig pinne istället. Ser ni vilka flygplansöron hon börjar få?

Sedan var det vår tur att leka. Första gångerna förstod hon inte alls vitsen med burkarna men efter ett tag trillade poletten ner och efter det utförde hon sökövningen med bravur – en riktig tehund (men målet är givetvis att kunna kalla henne kantarellhund, det får bli höstens utmaning!)

Trots att kameran går varm hela dagarna är det ovanligt med bilder på oss två tillsammans men igår fick vi kameraassistans av en kompis och resultatet blev en fin lägerbild att hänga på husvagnsväggen! :)

Tass och kram hälsar,

Lägret - första halvlek!

I torsdags kväll drog det igång, Australian Shepherdklubbens riksläger. Jan Gyllensten (mycket kunnig hundmänniska) gav en grymt intressant föreläsning om hunden och dess mentalitet innan vi samlades i de olika grupperna. Jag och Vilja deltar i prova-på-gruppen och på fredagens schema stod lekteknik och agilitygrunder. Vi hade kalaskul båda två och förutom nöjet i att gå kurs tillsammans hade vi även nöjet att träffa på bekanta aussieägare hemifrån Stockholm. Vilja fullkomligt avgudade sin söta kusin Milo och det gick hett till när dessa två yrväder drog fram över gräsmattan.

En liten husvagnsfika hann vi med på torsdagen också, jag lyckades fånga linslusen (?) Malin och hennes fina Tjabo på bild. I bakgrunden ligger Tristan och Milo men Viljas omtyckta lektant Moa höll sig tyvärr utanför kamerans räckvidd...
Imorse vaknade jag av att telefonen pep och visade ett nytt sms, det var Malin som skrev ”ska inte du vara med på din kurs?” Yrvaket slängde jag en blick på klockan och insåg att min grupp hade samling NU och jag låg fortfarande kvar i sängen. Illa. Kastade på mig lite kläder, slängde upp håret i en spretig fläta och panikpackade det jag i mitt yrvakna tillstånd kunde komma på att vi skulle behöva under dagen (allt medan kaffebryggaren gjorde sitt bästa för att hinna leverera några deciliter trolldryck till min livsviktiga lilla thermomugg.) Tio minuter senare satt jag i bilen och hade varken glömt packningen, thermomuggen eller för all del hunden (!) och styrde efter de andra bilarna ut i spårskogen.

Efter att ha svept i mig morgonkaffet började hjärnan att fungera någorlunda normalt igen och efter en tids väntan var det vår tur att lägga spåret och sedan gå spåret. Eftersom mitt lokalsinne är ungefär lika stort som en isbjörns är mitt i öknen och mitt minne lika avancerat som en guldfisks, hade jag givetvis ingen aning om vart jag hade lagt spåret eller var jag hade släppt varken pinnen i mitten eller leksaken i slutet. Jag litade blint på Vilja och tänk att hon var jätteduktig i spåret – över stock och sten i urskogen följde hon de fotsteg jag gått en halvtimme tidigare och till slut hittade hon sin älskade kamptrasa (dock inte pinnen på mitten av spåret så den ligger kvar därute i skogen någonstans.)
Nu är det lunchpaus men om tio minuter drar lägrets andra halvlek igång, tydligen nalkas det lydnadsträning. Spännande!

Tass och kram hälsar,

Reportage om oss i tidningen Härliga Hund

För några veckor sedan blev vi kontaktade av frilansjournalisten Kristin Helgesson Svenske, som undrade om vi var intresserade av att medverka i ett reportage i tidningen Härliga Hund. Jag blev givetvis både glad och smickrad och svarade ett glasklart ja på hennes förfrågan. Vi bestämde då att träffas i samband med vårt inplanerade hundläger här i Tånga Hed eftersom det ligger nära hennes hemstad Göteborg. Idag kom äntligen den dagen, ojojoj vilken förmiddag vi haft! Runt tiosnåret rullade en orangefärgad bil in på den intilliggande parkeringen och ut kom den trevliga Kristin med anteckningsblock och kamera i vardera hand. Campinglivet visade verkligen upp sin allra bästa sida – solen strålade underbart över oss när vi drack vårt husvagnskaffe vid utebordet och det nyklippta gräset doftade precis sådär som nyklippt gräs gör. Underbart sommrigt.

Till att börja med fick jag besvara frågor som skulle publiceras i en liten faktaruta, ni vet en sådan som oftast ligger ute i kanten och redogör för intervjupersonens namn, hemort, civilstånd osv. Namnfrågan var väl inte så svår, där tror jag faktiskt att jag fick godkänt, men jag undrar om hemorten ”överallt och ingenstans” ger några poäng i provet i mig-själv-kunskap? Eller vad sägs om svaret ”sambo med Vilja” på civilståndsfrågan? När faktarutan var avbockad på intervjuprotokollet kom vi till de ”riktiga” frågorna och tänk att de var inte ens hälften så kluriga som faktafrågorna. Som vanligt när det gäller mig bubblade jag av entusiasm och svaren rann ur mig som en flod av prat om händelser, känslor, åsikter, drömmar och livet i allmänhet.

En dryg timme senare var hennes anteckningsblock fullproppat och då var det dags för kameran att göra sitt. Vi fick posera både utanför och inuti husvagnen för att sedan ta en lekstund med pinnkastning och häckhoppning, allt medan kameran rullade. Det var riktigt roligt och både jag och Vilja kände oss som riktiga fotomodeller när vi visade upp lekande, pussande, konster och trick. Det blev en fantastisk förmiddag som vi kommer att minnas så länge vi lever! Tydligen är det inte på förhand bestämt vilket nummer av tidningen som reportaget kommer att hamna i, men Kristin meddelar mig så fort det är dags och då lovar jag att hojta till här på bloggen. :)

Tass och kram hälsar,

On the road again!

Att driva en trafikskola innebär kortfattat att 1) stressa som en tok 2) lösa alla miljoner problem som dyker upp titt som tätt och 3) ha sjukt roligt tillsammans med både kollegor och elever. Dagarna springer verkligen förbi och innan man hunnit varken stava till eller ens uttala ordet hemgång, så är det just det. Tid för hemgång. Vilja älskar att få vara med mig på jobbet och har både matskålar, fäll och leksaker att roa sig med när jag måste ägna min uppmärksamhet åt annat än bara henne.

Hon verkar inte bry sig det minsta om telefonsignaler, elevdiskussioner eller skrivarens smatter – hon sover tryggt under mina fötter…
…och ibland utslagen MITT på golvet så att vi är tvungna att hoppa över henne för att komma till och från receptionsdatorn.
Igår kväll styrde vi återigen kosan mot Ödeshög och vännerna på Fölseryd för att få en bonusdag i vårt liv på luffen. Snigla stod trofast kvar och väntade på oss på gårdsplanen och både jag och lillan passade på att njuta av lantlivet en sista gång för denna sommar.

Hon passade också på att terrorisera ett snöre (som helt sonika råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle…) Hon morrade, bet, slet och drog i det tills energin tog slut, vilket egentligen var perfekt inför vår stundande bilresa.

Hon sov sig igenom nästan hela bilresan som gick ned till Tånga Heds camping i Vårgårda, några mil norr om Alingsås. Här ska vi spendera helgen med (förhoppningsvis) måååååånga andra Viljor eftersom Australian Shepherdklubbens riksläger går av stapeln här imorgon. Imorgon bitti har vi dessutom finbesök, redaktören Kristin kommer hit för att skriva ett reportage om oss till tidningen Härliga Hund – riktigt skojigt! :) Självklart har vi städat ordentligt i husvagnen nu på kvällskvisten och de fripassagerare vi hade med oss från Fölseryd (en miljard flugor) utlyste vi frijakt på redan vid ankomst. Jag och lillan hjälptes åt i kampen och resultatet blev 42 stycken, plus de stackarna som Vilja åt upp vilket jag tror var två eller högst tre stycken. Men förstår ni, nästan 50 flugor i denna lilla husvagn?! Galet!
Tass och kram hälsar,

Omtumlande vecka!

Ledsen att vi varit lite frånvarande den gångna veckan, men den har minst sagt varit omtumlande… Sent på onsdagen fick jag ett samtal från mamma som berättade att min moster fått en kraftig lunginflammation och att de nu behöver min hjälp att strukturera och organisera upp företaget hon äger (en trafikskola i Stockholm.) Jag kramade alla älskade ”Fölserydare” hejdå och kastade mig i bilen för att åka hem. Hem. Underbart ord måste jag helt klart erkänna.

Jag har hyrt ut min lägenhet i andrahand tills i början av oktober, så jag har fått bo i min bästaste vän Carros lägenhet tills dess. Mina katter (Imsa och Isor) hämtade jag dit innan jag ens hunnit packa upp min egen lilla väska… Och mötet mellan dem och Vilja gick faktiskt över förväntan, de var lite reserverade mot varandra i början men stämningen lättas upp för varje dag som går.

Första dagen på hemmaplan blev riktigt krävande för både mig och lillan och efter en lång dags arbete däckade vi bägge två av sömn innan vi knappt hunnit ta av oss varken halsband eller för min del kläder…

Nu har det gått några dagar och det är först nu jag ens hunnit reflektera över att vi faktiskt är hemma, schemat har varit minst sagt späckat! Idag fick vi en (nästan) ledig dag så vi gick upp till slottsparken för att träffa våra vänner Erika och Cherie.

Fårens dag stod på schemat och för Viljas del innebar det studiebesök inför framtida kurs i vallning - både fåren, hunden och den visslande föraren var jättespännande och hon kunde inte slita blicken för en enda sekund!

Ett av fåren fick sig en rakning medan vi satt på första parkett, men Vilja visade måttligt intresse… Hon ville tillbaka till vallplanen, så vi gick tillbaka och tog oss en titt på nästkommande valluppvisning också – sjukt roligt! :)


Tass och kram hälsar,

Ridning, ensamhetsträning och...

Tänk att det går bättre och bättre det här med ensamhetsträningen. Vilja klarar nu av att vara ensam i över en timme medan jag är ute på ridturer. Annat var det i början, hon blev hysterisk och började gnälla alarmerande så fort jag stängde husvagnsdörren. Den tiden är tack och lov förbi, hon måste väl ha förstått att jag aldrig skulle överge henne eftersom jag alltid kommer tillbaka... Men oj vad vi har kämpat för att komma dit vi är idag, mååååånga dörrstängningar varje dag och efter jag-vet-inte-hur-länge kunde hon fortfarande bara vara ensam i några minuter innan hon satte igång att terrorisera både mig och våra stackars campinggrannar med sin gälla brandvarnar-stämma. Igår slog vi rekord, jag var ute och red i nästan en och en halv timme medan hon var ensam i husvagnen (eller, helt ensam var hon ju inte eftersom hon fick sällskap av ett saftigt märgben.) Ridturen var sagolik och hästen fantastiskt snäll, visst är han fin Grand Ego?

När jag kom tillbaka hade lillan somnat med nosen i märgbenet, sötare får man ju leta efter…

Slutligen en liten varning till alla er hundägare som planerar att besöka en hästgård en regnig dag: det blir en aaaaaaaning lerigt i hagarna… Men men, smutsiga hundar är lyckliga hundar! :)

Tass och kram hälsar,